…kamrater. Det blev Fotboll och kamrater och ett (?) sabbatsår från att ha hand om en egen häst. Till min stora sorg. Jag har förstått vartåt det har lutat och jag har haft ett bra samtal med dottern men det känns ändå sorgligt. För hon är superduktig, har talang och är ljuvlig med hästarna. Mycket bättre än jag någonsin var i den åldern. Å andra sidan så vet jag ju att hon kommer tillbaks. Det gjorde jag själv. Men jag hade ett uppehåll som varade i 15 år… Hursomhelst - nu lämnar vi bort foderhästen, den vackra hästen som vi älskar, och jag får koncentrera mig på den andra vackra hästen vi äger och kanske det kan bli en vacker liten unghäst längre fram. Som jag (svårt att skriva när jag vill skriva vi) kan hantera från start. Och dottern kommer att rida, fast utan krav och press att hon måste. Det blir bra!
