Att jag har en sådan oro i min kropp. Att jag liksom känner att allt bara är märkligt. Jag har ett jobb som är helt fantastiskt. Underbara medarbetare som är så otroligt snälla och gulliga och mysiga och duktiga. Jag har en familj som är helt fantastisk. Underbara barn som är vackra, sociala, duktiga och framförallt egna individer. Som jag är övertygad att det kommer att gå bra för. En underbar man som är snäll, snygg, hjälpsam, otroligt generös. Som gillar mig - fortfarande - efter 20 år. Hm. Visar ju hur gammal man börjar bli. Härliga bröder med familjer. En fantastisk svärmor. En underbar mamma. En intressant pappa. Mina underbara djur. Som lyssnar på mig utan knorr. Och alla härliga vänner. Som ställer upp i vått och torrt. Och ändå har jag denna oro i kroppen. Vad beror DET på? Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Hade varit skönt att kunna uttrycka mig i ord iaf för känslan är orolig. Jag är inte nöjd. Så är det. Och man skall inte vara nöjd heller för då stannar man upp tror jag. Men att alltid vilja vidare tar på krafterna. För jag funderar för mycket och det tror jag inte är bra alla gånger. Det som sker det sker. Både på gott och ont. Det är så livet är och det är så vi lär oss. Och OJ vad jag har lärt mig mycket på min resa. Och jag har mååååååånga år to go - tack och lov. Så hurra för livet och allt vad det innebär. Hurra för de mina. Sluta oroa mig nu. Stop.
