…det här var ju en konstig känsla. Mannen är bortrest. Jag tänkte mig två mysiga helger - dvs 4 myskvällar på två helger - med mina döttrar. Vad hände? Jo, där satt jag själv myskväll nr 2. Ensam i huset. Åt middag, i och för sig, med äldsta dottern som sedan direkt efter åkte till kompisar. Och yngsta dottern som lekte hela eftermiddagen med en kompis sov såklart över. Så jag vart "home alone". Tänkte för mig själv - såhär går det väl inte att ha det. Satt och funderade på vem jag skulle kunna ringa. Som kanske hade lust med en spontanbio en lördagskväll. Nä - kunde inte riktigt hitta någon. Och det som också slog mig var att shit! det är dags att börja ta hand om mina väninnor och hitta på saker med dom. Inte bara hänga i stallet tex. Det är en sak när det är full rulle här hemma, då prioriterar jag verkligen stallet. Men jag tror att i takt med att mina flickor blir större kommer jag att, självklart, ha mer tid över för mig själv. Jo - då finns mannen hemma och vi kommer att göra saker, hitta på och umgås. Men jag tror och det det blev så tydligt, att jag behöver odla kontakter igen. Eller börja sy eller sticka eller nåt sånt :-) Och så tänkte jag på svärmor och min mamma. De är ju ofta ensamma. Mamma har mer saker för sig än svärmor M för mamma jobbar och har gubbe. Men svärmor M - hon är ju ensam alltsom oftast! Och då fick jag faktiskt ågren… Vi måste ta hand om varandra och jag skall bli bättre på att höra av mig till svärmor M. Och mamma. Kärlek till bägge <3 <3 :)
