Jo, nu hände det. Jag åkte av hästen. Var ute och skrittade och tog det väldigt lugnt, som alltid, när han blev rädd för ngt och brakade rätt in i skogen. Två sekunder tog det. Du hinner inte reagera alls. Jag hade inte en chans att sitta kvar. Han sprang därifrån dessutom. Hem. Jag sprang efter och kunde ta honom på vägen mellan hagarna, där var en person som stoppade honom. Så. Jag tog tag, ledde in honom i skogen igen och satt upp. Blev förbannad. Jag har aldrig upplevt att han har gått så fint som han gjorde, hela vägen hem. Han blev nog ganska skärrad själv. Han är inte dum, bara nervig. Och det är inte så bara. Men det skall inte vara så att jag skall ha en förbannad-känsla i kroppen för att han inte skall vara rädd hela tiden. Så. Nu har jag en plan. Ridlärar F får rida, jag arbetar från marken och så mycket jag vågar (för nu är det det som det handlar om - att våga) och sedan skickar jag iväg honom på träning i sommar. Om hon, uppfödaren, kan få fason på honom kanske jag behåller honom. Annars får hon sälja. Jag är jätteledsen. Men man åker sällan av islandshästar, och jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag har två barn. Och är för gammal för nippriga hästar. Känns som ett jättenederlag för han har verkligen fått många chanser och jag har hoppats, hoppats. Hoppas fortfarande.
