Himlen

Denna väntan har varit något av det jobbigaste jag varit med om.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, känslan av att göra fel, göra rätt. Vem är jag att bestämma att skicka min älskade häst till himlen.
Men. Jag har bollat och pratat och ältat och gråtit med de få personer som vet att jag tog detta beslut. Men min förtvivlan har inte varit mindre eller minskat för det. För väntan på denna dag har varit för jäklig.
Imorse vaknade jag och kände mig lugn. Höll mig sysselsatt hela morgonen och förmiddagen. När det närmade sig klockslaget åkte jag hem och åt lunch med min dotter. Sedan lade jag mig och vilade en kvart.
Fick ett sms 12.50 "Nu är det gjort gick bra. Lungt å fint han ana ingenting."
Jag bröt ihop. Grät och grät och grät.
Nu när jag har fått smälta allt en smula så vet jag när det skedde. Det var när vi satt och åt lunch och jag kände hur nackhåren reste sig på mig. Där och då reflekterade jag inte över det men i efterhand så kände jag.
Och nu inväntar jag något slags lugn och lättnad. Och känslan av att "Tina, du försökte allt, ni kämpade det bästa ni kunde och du gav det lång tid. Du försökte verkligen."
Jag hoppas att den känslan infinner sig för jag mår sjukt dåligt just nu.
Nidur - lek. Ät blåbär. Ha det bäst. Love u💕💕
(null)

Jätteledsen

Sådärja. Nu har jag bestämt att den där lille knäpphästen min får åka till ett bättre ställe. Stället heter himlen. Där kommer att han att kunna springa omkring som han vill, inte behöva ha någon människa på ryggen som han inte vill ha där. Inte behöva kasta av oss fler gånger, inte behöva vara på sin vakt för allt och vara rädd för allt.
Det gör så jävla ont i mitt hjärta för jag älskar den där lille knäpphästen. Trots allt konstigt som vi har fått vara med om, min dotter och jag, gällande honom.
Men när jag tänker efter och börjar rabbla upp allt som faktiskt har hänt och som har gått sådär och som kunde gått riktigt illa - ja då inser jag att det går inte att hålla på mer.
Han är ingen ridhäst helt enkelt. 
Under semestern har jag rannsakat mig själv, försökt hitta andra lösningar för honom. Men när jag tänker på hur dottern åkte av och fick åka till akuten  och sy, hur han drog med henne fast jag longerade honom, hur han drog med mig inne på banan, hur han drog med dottern igen så hon åkte av, hur rädd han varit för allt, allt allt, hur mycket jobb jag lagt ner (det har blivit bättre absolut), hur han inte gick att skos, hur han när han var litet föl sprang och gömde sig bakom träden, hur han sprang iväg i hingstflocken när alla andra unghästar var nyfikna och ville komma fram, hur han vände rumpan till i boxen, inte ville borstas inte gick att leda.....hur han hoppade över bommen i transporten och faktiskt tog sig ur släpet (när jag körde...), hur han såg i syne (eller hörde spöken-inte vet jag) och trumpetade varning till alla andra hästar när vi gick på promenad tidigt i somras, hur rädd han var när han kom, att han blev hemskickad från de första tränarna för de sa att han försökt bocka av den manlige tränaren (från att de tyckte han var fin, lyfte högt från marken i tölten, att det faktiskt gick bra), hur han blev skickad till en kanadensisk horsemanwomen från hingstflocken för att han hade sparkat hon som hade hand om honom då - nä - då måste även jag inse att det är något med honom som inte stämmer. Det finns så mycket mer konstiga händelser. Tyvärr. 
Och nu när jag greppade sista halmstrået och skickade honom på träning och tränaren säger att han förvisso kan rida på honom men han känner när han vill dra, att han är stel, att han inte har någon gång att tala om, att man måste rida honom varje steg, ha honom mellan hjälperna till 100%, att han har någon bokstavskombination - och bör ridas av någon som ser honom som ett projekt, kanske har en gård men absolut måste vara rutinerad - tja - då kanske det är bättre det som sker.
Lille Nidur - du har lärt mig massor av saker. Det kanske var någon mening iallafall att vi fick dessa åren tillsammans. Men du har markerat att det är något med dig som jag inte kan hjälpa till att reda ut. Jag hoppas och tror att detta är det bästa även om det gör fruktansvärt ont i mig och jag gråter. 
Jag kommer aldrig glömma dig, din godhet, hur vacker du är, din fina mörkt mörkt bruna färg med lite röda stickningar ner mot benen och i manen, din halva stjärn som lyste i ditt ansikte när du kom springandes till mig i hagen, din glänsande päls, perfekta hovar, man, svans. Vilka häftiga kliv du tog när vi longerade över bommar, hur du lekte med de andra i hagen, hur du följde mig och litade på mig. När vi promenerade i skogen, skulle duscha, gå över diken med vatten. Hur du lärde dig att lita på mig.
Lilla gubben - allt kommer att bli bra nu. Puss.
❤️