Så känner jag mig. Vet inte varför. Ledsen liksom. Och då börjar jag analysera - varför? Och då är ingenting bra. Och jag hittar fel på allt, alla, överallt. Och mängder av fel på mig själv. Idag har jag hört att jag inte skall analysera och undra varför utan liksom försöka vara i känslan att det är ok att känna så. Att idag är en uschlig-ledsen dag. Inget mer. Dygnet har 24h. Såklart att man under den vakna tid man har, känner olika känslor. Skall man då välkomna alla känslor eller hur skall man göra då? Min mamma har alltid sagt att jag tänker för mycket. Med det menar hon att jag analyserar för mig själv, för mycket. Och det gör jag. Det jag känner, om det nu är att jag är ledsen för en sak, så försöker jag hitta svaret till varför jag är ledsen. Det är där jag borde stanna. Men jag funderar vidare och tänker att jag har ju inte ngt att vara ledsen för, för jag har det ju så bra. Men då kommer ju den ledsen känslan att dyka upp igen, titt som tätt, som den ju gör nu, för att jag sopar undan den känslan. För att jag tänker att jag ju har det så bra. Det är komplicerat det här. Jag behöver lära mig att inte vara så hård mot mig själv och att välkomna den känslan jag har för stunden. Mindfulness är ett bra ord för vad jag behöver börja jobba med. Och gå/promenera med längre steg, vilket är jättesvårt. Inte stressa med korta steg och andan i halsen. Så kanske ledsen känslan försvinner snart. Jag hoppas det. För jag har ju det så bra. **blink**
