Jag tror det är slut..

Men jag vet inte. Jag tror inte att jag tar kontakt igen iallafall. På ett tag. Min äldsta väninna kom hit med sina barn, sin kusin och hennes barn. De skulle göra en roundtrip i en del av Sverige i en gammal husbil. De bodde i husbilen och vi sågs inte så jättemycket; en middag, en frukost. Det kunde ha blivit en frukost till på midsommarafton. Men det blev det inte. Dels för att hennes ena barn är högt och lågt - skulle ha kunnat rivit huset faktiskt. Dels för att vi skulle ha 17 gäster precis efter lunch. Och jag skulle duka, fixa mat etc. Så jag tyckte inte att jag hade tid (eller ork) att ordna frukost till de fem. Igår fick jag ett sms där hon skriver att hon hade funderat länge på om hon skulle skriva men iom att jag betyder ngt och trodde det var ömsesidigt ville hon skriva några rader. Hon hade känt sig ovälkommen. Och att jag hade bjudit in dem och att hon tyckte det var konstigt då jag blev så glad att de skulle komma hit men att den känslan inte infann sig när de var här och att jag skulle ha en fin sommar och ta hand om de mina och att livet inte gick i repris. Ungefär så. Jag blev ledsen. Det känns som att hon har sågat mig rakt av. Skumt.
Såhär jobbar jag:
1. är man borta hos ngn tar man hand om sina barn så att de inte klättrar där de inte skall och om ngn förstör ngt - ja, då ersätter man detta. Här förstördes två saker och inget ersattes.
2. är man borta hos ngn så säger man till sina barn att de skall sköta sig, man håller efter liksom. Vi hade jäkla "tur" att vi kunde sitta ute på kväll och till frukost. Ngn hade säkert hoppat i sofforna och rivit ner saker. Pust. Visst det är materiellt MEN vi har jobbat hårt för att kunna ha det så fint som vi har det. Och är rädda om våra saker.
3. är man borta så erbjuder man sig att handla mat eller laga mat kanske? Hände inte, här har man tagit för givet att vi skall betala och fixa.
4. ser man att värden och värdinnan är stressade och vet man att det skall komma en massa folk - ja, då kanske det är läge att dra. Faktiskt.
MEN - om man då har detta som livsstil, att bjuda in sig hos folk, ja då blir man nog stött om värdparet inte är som man önskar. Med facit i hand skulle jag sagt nej från början. Vi hade kunnat setts på en fika i stan, men inte mer.
Så. Jag väntade hela dagen med att svara på hennes mess och skrev ett svar tillbaks. Svarade exakt på hennes synpunkter i messet. Varken mer eller mindre. Att jag har funderat under dagen på om jag skall svara men gör det för att jag bryr mig och tycker om henne, att jag är ledsen över att hon upplevde hennes korta stay som ovälkomnande, att hon skall ha en fin sommar, köra försiktigt och att de ska ta hand om varandra, att livet inte går i repris vilket är bra för då kan man lära sig av saker som går tokigt.
Summa summarum är att vi har vuxit ifrån varandra. Vi har inte samma livsstil, inte riktigt samma barnuppfostran, inte inte inte….
Och sånt händer.
Det jag har lärt av detta är att jag behöver tänka efter innan jag svarar ja till saker och ting. Att jag skall säga ifrån redan från början när ngt händer eller inte känns bra, "hos oss har vi våra regler, här tar man inte andras saker eller klättrar på spaljeer osv osv". Och att livet inte går i repris :))

Kommentera här: