Mina kollegor.

(null)



Jag arbetar på ett fantastiskt ställe. Vi är nästan bara kvinnor (en kille) och ledningsgruppen består då såklart oxå av endast kvinnor. Man kan tro att det inte fungerar med denna konstellation och jag är för mångfald när det gäller framförallt ett kvinnodominerat yrke. Unga som gamla, män som kvinnor, straighta som ostraighta. Det är så mycket roligare då.
Såhär.
Vi har varit på ägarinnans ställe i fjällen sedan i torsdags, 7 st kvinnor i olika åldrar på "konferens". Vi har haft så supermysigt. Och trevligt privat och även arbetsmässigt väldigt bra. Jag har dock varit riktigt dålig med feber som kommit och gått, hostan från hell och förkylning som brutit ut. Har varit så fruktansvärt hängig och inte orkat. Har försökt vara med men har fått vika mig. Har inte orkat vara delaktig i samtal, inte kunnat basta och bubbla, inte kunnat åka skidor. Missat inofficiella samtal i liften. Inte druckit vin och inte känt smaken på den underbara mat dessa kvinnor har lagat (deras intresse och yrke). (null)
Och dessa kvinnor har varit så omtänksamma, tagit hand om, pysslat, velat ha med mig ändå trots att lungorna nästan hoppar ur mig när jag hostar, och slutligen nu skickat mig säng. Och jag har lyssnat fast jag inte varit engagerad i min feberbubbla och det jag kommer fram till och slås av är att dessa kvinnor är underbara och härliga och så jäkla duktiga och kunniga. 
Slutligen - jag är så glad över att jag får vara en del av detta företag med dessa starka häftiga kvinnor som kompletterar varandra, på olika sätt och faktiskt trots sina alla olika egenskaper. 
Det kallar jag mångfald på ett annat sätt. Och utan dess like.

(null)