Jag har svårt...

...för en av kollegorna på jobbet. Det är sällan jag har problem med människor tycker jag nog, men den här kvinnan tycker jag faktiskt inte om. Eller, jo, hon är ok, men det är något med henne som jag inte kan sätta fingret på vad det är.
Hon är som en pitbull, och det säger hon själv också, och jag har sjukt svårt för sådana personer. Hon är driven, kör på, har inte några problem med att bara ösa, hon lyssnar inte, framhäver sig själv i mångt och mycket, är plump. Hon skulle kunna gå över lik för att nå sitt mål. Iaf arbetsmässigt. Jag skulle ju aldrig umgås med en sån slags personlighet privat. Och nu har jag daglig kontakt med henne. Hur konstigt kan det inte bli egentligen..... Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera henne eller denna situation. Men efter ett samtal från henne i onsdags, som inte var så trevligt, så har hon "gnagt" i mig. Tyvärr hela helgen - till och från. Hon har gjort mig ledsen och osäker och jag vet som sagt, inte hur jag skall hantera henne eller situationen. Det lustiga med det här samtalet var att hon öste skit över mig, min ledarstil och hur jag är som person och när hon var klar och hade fått ur sig att hon egentligen blev förvånad över att jag hade haft ett teammöte med mina två anställda och hon inte fått information om -vilket hadlar om att hon inte fick vara med och att hon kände sig utanför - , så säger hon "men jag är inte långsint, nu släpper vi det här, jag är redan klar och har glömt". Men för min del då?  Hon gjorde alla tänkbara fel man kan. Telefonsamtal. Innan en ledighet. Blandade ihop arbetsrelaterat med personlighet. Pratade om allt möjligt och inte om vad problemet egentligen var. Och slutligen - lämnade mig med en sur eftersmak i munnen, att ta hand om.....
Jävla skit. Jag som har trivts så bra på jobbet. Fast iof sig har jag inte varit riktigt säker på denna kollega sedan hon började. Magkänslan. Det är något som inte stämmer.
Usch.
 

Min plan

Det går åt rätt håll. Och det är roligt! Tänk att det skulle ta så lång tid att förstå att jag behöver mål. Delmål och ett större mål. 
Sist jag hade ridlektion gick det så bra att jag efteråt, bröt ihop och började grina. Han var så duktig min pålle, och jag också för den delen. Vi GALOPPERADE på banan! Det har vi aldrig gjort! För jag berättade för min instruktör, som jag har tränat för i 6 år och inte förrän nu har poletten trillat ner med en mängd olika saker gällande ridningen, att jag nu har satt upp några olika mål. Instruktöre nappade direkt och frågade vilka mål jag har satt. Ett mål är att kunna galoppera inne på banan, att jag bestämmer takten och att det skall vara på mina villkor. Vilket i vårt fall innebär att det skall gå lugnt och sansat till och inte i raketfart som kanske resulterar i att jag åker av med buller och bång, eller att han skadar sig. Den gode mannen. Alltså hästen. Inte instruktören hehe.
Instruktören sitter upp, gör några töltövningar och poff - lurar iväg hästen i galopp på långsidan av banan. Och tar ner honom i tölt, gör samma övningar och poff - iväg i galopp igen.
Det ser ju inte så svårt ut när han gör det tänker jag, men det ser ut som att det går ganska fort. Men så rider han ju hästar dagarna i ända och kan detta.
Japp. Så är det min tur att sitta upp igen. Och jag får göra lite töltövningar och instruktören guidar mig och så l-u-r-a-r han mig att poff - iväg i galopp. Och det var så kul för jag klarade det själv sedan! Yäyäyä =) Lyckan är total. 
 
Så nu har jag börjat närma mig att träna galopp, mycket tölt/galopp ute dock lite svårare att träna på banan då det alltid är andra ekipage inne. Och på ovalen är det becksvart.
 
Men - jag är på rätt väg, detta var ett litet delmål. Och bara det att jag vågar, litar på mig och min häst, och faktiskt kan galoppera mer än jag gjort tidigare - det är STORT! Heja mig! Och Fursti såklart, som står ut <3
 
Här är han - grabben som är min stora kärlek. Och brorsdotter M:s också =)
 
 
 

Jag har en plan.

Jag lyssnar mycket på olika poddar, vissa är superduperbra, andra mindre bra, såklart.
En del pratar om mål. Det är inte direkt något jag har haft i mitt liv. Det har liksom bara "skett" saker och ting. Jag hade ett mål tidigare och det var att jag, när jag fyllde 40, skulle köpa en häst. Och det gjorde jag. Men jag har aldrig riktigt haft planer med honom. Efter det tråkiga med unghästen, som jag för övrigt fortfarande grunnar över, så har en plan börjat ta form i mitt huvud. En plan som sträcker sig under två år. Och det är roligt att sätta delmål vilket det nu kommer att bli. 
Om två år fyller jag 50. Då, i bästa fall, kan jag rida aktivt, ta lektioner och kurser, och kanske tom tävla, i ytterligare 10 år. Om jag har hälsan. Vilket är skitviktigt. 
Så då har jag funderat som såhär. Jag skall hitta ett nytt hem till "gammel" hästen. Ett mammabarn hem. Som vill ut och gå i skogen, pyssla om och ta det lugnt. Kanske lite lektioner och tävlingar. Men som vill ha en stabil, snäll och pålitlig häst. Det är ytterst viktigt. Då kan jag kanske skaffa den där "rackabajsarhästen" som jag hade trott att unghästen skulle bli (vilket jag fortfarande tror att han skulle kunnat, om han inte hade haft så mycket konstigt för sig).
Fram till dess - det blir träning av min fina häst. Han och jag skall leverera och ha kul. Och jag skall pyssla om honom. På något sätt har vi fått ytterligare en chans, han och jag. Och det pga det som hänt lillhästen. Som jag, för övrigt hoppas äter blåbär och har det bra.