Uschlig.

Så känner jag mig. Vet inte varför. Ledsen liksom. Och då börjar jag analysera - varför? Och då är ingenting bra. Och jag hittar fel på allt, alla, överallt. Och mängder av fel på mig själv. Idag har jag hört att jag inte skall analysera och undra varför utan liksom försöka vara i känslan att det är ok att känna så. Att idag är en uschlig-ledsen dag. Inget mer. Dygnet har 24h. Såklart att man under den vakna tid man har, känner olika känslor. Skall man då välkomna alla känslor eller hur skall man göra då? Min mamma har alltid sagt att jag tänker för mycket. Med det menar hon att jag analyserar för mig själv, för mycket. Och det gör jag. Det jag känner, om det nu är att jag är ledsen för en sak, så försöker jag hitta svaret till varför jag är ledsen. Det är där jag borde stanna. Men jag funderar vidare och tänker att jag har ju inte ngt att vara ledsen för, för jag har det ju så bra. Men då kommer ju den ledsen känslan att dyka upp igen, titt som tätt, som den ju gör nu, för att jag sopar undan den känslan. För att jag tänker att jag ju har det så bra. Det är komplicerat det här. Jag behöver lära mig att inte vara så hård mot mig själv och att välkomna den känslan jag har för stunden. Mindfulness är ett bra ord för vad jag behöver börja jobba med. Och gå/promenera med längre steg, vilket är jättesvårt. Inte stressa med korta steg och andan i halsen. Så kanske ledsen känslan försvinner snart. Jag hoppas det. För jag har ju det så bra. **blink**

Måndag...

…skönt när måndagar är över. Då är det bara 4 dagar kvar på veckan. Iaf arbetsveckan. Jag blir lite rädd dock. Tiden går i rasande fart. Skall det vara såhär? Skall det gå så fort? Idag tog äldsta dottern körkort för moppe. Stor är hon nu. 15 år. Tänk hur fort den tiden har gått. Det jag borde lära mig är att vara mer närvarande och att vara tacksam. Närvarande i vardagen och inte stressa mig igenom dagen. Tacksam över att jag mår bra, min familj mår bra, att vi är friska och att jag har fina kollegor. Men det är svårt. Istället går jag, som idag och ältar två år av mitt liv. Men jag blev vingklippt och kan inte släppa att jag är ledsen, arg och bitter (?). Och det som känns ännu mer inte bra är att jag önskar den arbetsplats jag var på innan, människorna där, speciellt två stycken, illa…..att "det kommer till dom, de kommer att få igen". Jag är arg och jäkligt arg! Och det är inte bra. För som min goa väninna säger "var tacksam över att du bara var där i två år, att du kunde ta dig därifrån, att du mår bra, att du har det bättre där du är nu och att du lämnade avtryck och gjorde ett bra jobb". För det finns de personer som är kvar och aldrig kommer att komma därifrån. När Draken säger till en medarbetare att "du har för höga tankar om dig själv", det är då jag blir ledsen och arg men också känner en oerhörd lättnad och kanske också lite tacksamhet. För nu mår jag bra, är på ett härligt ställe med underbar miljö och härliga kollegor. Och jag mår bra, min familj mår bra, vi är friska och jag har fina kollegor. Och min äldsta har tagit moppekörkort. Grattis älskling! Livet är fint <3 Puss på er!

Helgen...

...var fantastiskt rolig och trevlig och härlig! Min fine make hade ordnat med överraskningslunch på Urban Deli och alla mina närmaste goaste finaste väninnorna (med makar och barn) var på plats. För det är så. Jag har en klick väninnor som jag har känt i över 20 år. Vilket i sig känns mycket märkligt. 20 år! Det är i dess ögonblick jag blir alldeles matt....för jag tycker inte att jag är särskilt gammal. 45 är ju ingen ålder. Vi pratade om det på 50-årsmiddagen-vi sedan på kvällen fick nöjet att vara med på hos en av mina närmaste väninnor som jag känt i över 20 år (pust, lång mening) och kom fram till att vi är 10 år yngre än när våra föräldrar var 50. Så jag är egentligen 35. Det känns mer rimligt. Men kroppen då? Knoppen är 45 men kroppen....den behöver man ju också ta hand om. För om inte knopp och kropp hänger med i 35års svängen ja då blir man ju äldre. Stel och så. Min goa 50åriga (fast då egentligen 40åriga) väninna hon yogar. Och är väldigt fit. Jag rider. Min fina make tränar som en besatt och yogar han också. Min andra fina väninna (som jag aldrig trodde skulle börja träna) joggar 3ggr/vecka. Det är så sant - sent skall syndaren vakna. Och det är aldrig försent. Men man skall sätta igång innan det blir för jobbigt. Så det där med ålder har egentligen inte någon betydelse. Det viktiga är att man mår bra, tar hand om sig, umgås med sina sin fina familj och sina goa väninnor och skrattar mycket. Det är då man lever längre och orkar mer. Så är det. Här är mina fina väninnor och jag på lunchparty i lördags<3