Himlen

Denna väntan har varit något av det jobbigaste jag varit med om.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, känslan av att göra fel, göra rätt. Vem är jag att bestämma att skicka min älskade häst till himlen.
Men. Jag har bollat och pratat och ältat och gråtit med de få personer som vet att jag tog detta beslut. Men min förtvivlan har inte varit mindre eller minskat för det. För väntan på denna dag har varit för jäklig.
Imorse vaknade jag och kände mig lugn. Höll mig sysselsatt hela morgonen och förmiddagen. När det närmade sig klockslaget åkte jag hem och åt lunch med min dotter. Sedan lade jag mig och vilade en kvart.
Fick ett sms 12.50 "Nu är det gjort gick bra. Lungt å fint han ana ingenting."
Jag bröt ihop. Grät och grät och grät.
Nu när jag har fått smälta allt en smula så vet jag när det skedde. Det var när vi satt och åt lunch och jag kände hur nackhåren reste sig på mig. Där och då reflekterade jag inte över det men i efterhand så kände jag.
Och nu inväntar jag något slags lugn och lättnad. Och känslan av att "Tina, du försökte allt, ni kämpade det bästa ni kunde och du gav det lång tid. Du försökte verkligen."
Jag hoppas att den känslan infinner sig för jag mår sjukt dåligt just nu.
Nidur - lek. Ät blåbär. Ha det bäst. Love u💕💕
(null)

Min häst...

….blev jätterädd idag och vände på klacken och stack! Hem till stallet minsann. Fort gick det. Dock inte så fort som det kan gå med den andra hästen, tack och lov, för då hade jag nog inte suttit kvar. Mitt fel, dumt fel. Snöoväder, nästan storm. Tro fasen att han blir lite tittig och rädd. För han är ju bara en bebishäst. En ganska stor sådan som inte har varit med om så mycket - än. Och så var det ngt som gjorde att han vände och ville hem. Om jag efteråt så här skall försöka sammanfatta vad jag skall göra och inte så är det självklart nästa gång det är ett för jäkligt väder - strunta i att gå ut. Men om vi går ut iaf - hoppa av och promenera när det känns olustigt. Två bra saker jag gjorde iallafall - jag släppte tyglarna dvs hade inte dragkamp med honom (jo, först för det är den spontana panikreaktionen - släppte dock sedan tyglarna :) ) och försökte lugna honom med rösten. Grejen är den att snön yrde och det var jättestora flingor som satte sig på mina glasögon…. tror du att jag såg ngt?? Nope - ingenting. Jösses - jag är för gammal för sånt här haha. Men det andra bra jag gjorde var att jag satt upp igen och gick in på volten för att få honom att lyssna och förstå att det inte är ngt farligt. För min skull också. Men jag vart svettig under armarna och benen skakade. HoHo. Ha en fin1:a advent.