Himlen

Denna väntan har varit något av det jobbigaste jag varit med om.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, känslan av att göra fel, göra rätt. Vem är jag att bestämma att skicka min älskade häst till himlen.
Men. Jag har bollat och pratat och ältat och gråtit med de få personer som vet att jag tog detta beslut. Men min förtvivlan har inte varit mindre eller minskat för det. För väntan på denna dag har varit för jäklig.
Imorse vaknade jag och kände mig lugn. Höll mig sysselsatt hela morgonen och förmiddagen. När det närmade sig klockslaget åkte jag hem och åt lunch med min dotter. Sedan lade jag mig och vilade en kvart.
Fick ett sms 12.50 "Nu är det gjort gick bra. Lungt å fint han ana ingenting."
Jag bröt ihop. Grät och grät och grät.
Nu när jag har fått smälta allt en smula så vet jag när det skedde. Det var när vi satt och åt lunch och jag kände hur nackhåren reste sig på mig. Där och då reflekterade jag inte över det men i efterhand så kände jag.
Och nu inväntar jag något slags lugn och lättnad. Och känslan av att "Tina, du försökte allt, ni kämpade det bästa ni kunde och du gav det lång tid. Du försökte verkligen."
Jag hoppas att den känslan infinner sig för jag mår sjukt dåligt just nu.
Nidur - lek. Ät blåbär. Ha det bäst. Love u💕💕
(null)

Mina kollegor.

(null)



Jag arbetar på ett fantastiskt ställe. Vi är nästan bara kvinnor (en kille) och ledningsgruppen består då såklart oxå av endast kvinnor. Man kan tro att det inte fungerar med denna konstellation och jag är för mångfald när det gäller framförallt ett kvinnodominerat yrke. Unga som gamla, män som kvinnor, straighta som ostraighta. Det är så mycket roligare då.
Såhär.
Vi har varit på ägarinnans ställe i fjällen sedan i torsdags, 7 st kvinnor i olika åldrar på "konferens". Vi har haft så supermysigt. Och trevligt privat och även arbetsmässigt väldigt bra. Jag har dock varit riktigt dålig med feber som kommit och gått, hostan från hell och förkylning som brutit ut. Har varit så fruktansvärt hängig och inte orkat. Har försökt vara med men har fått vika mig. Har inte orkat vara delaktig i samtal, inte kunnat basta och bubbla, inte kunnat åka skidor. Missat inofficiella samtal i liften. Inte druckit vin och inte känt smaken på den underbara mat dessa kvinnor har lagat (deras intresse och yrke). (null)
Och dessa kvinnor har varit så omtänksamma, tagit hand om, pysslat, velat ha med mig ändå trots att lungorna nästan hoppar ur mig när jag hostar, och slutligen nu skickat mig säng. Och jag har lyssnat fast jag inte varit engagerad i min feberbubbla och det jag kommer fram till och slås av är att dessa kvinnor är underbara och härliga och så jäkla duktiga och kunniga. 
Slutligen - jag är så glad över att jag får vara en del av detta företag med dessa starka häftiga kvinnor som kompletterar varandra, på olika sätt och faktiskt trots sina alla olika egenskaper. 
Det kallar jag mångfald på ett annat sätt. Och utan dess like.

(null)


Häst är bäst

(null)

Idag har vi varit på ridlektion med bästa F, långt åt tjottahejti, med sällskap av tant på stallet som har pratat oavbrutet från 8.30 imorse till 16.00 när vi kom tillbaks till vårt stall. Det är helt otroligt, tant pratar till och med när hon rider. Undrar om hon pratar när hon sover😅
Hursomhelst, det har varit en ljuvlig vinterdag, solen sken, det var vindstilla och snö. Jag klarade av att köra hästbuss fast jag hade hjärtat i halsgropen då jag minns senaste gången jag körde häst, fast då var det i transport. Men jag klarade det. En utmaning i sig. 
Och det är så mysigt att få umgås med min vackra, fina, duktiga, ambitiösa, snart vuxna dotter. Jag är otroligt stolt över henne. Hon är klok, smart, ödmjuk men ändå bestämd, social, rolig och så jäkla vacker. Och duktig med djur. Och människor. Och mycket coolare och lugnare än sin mamma. Jag älskar henne över allt annat. Såklart tillsammans med min andra dotter. 
Och sen när vi satt i min bil på väg hem sjöng Uggla för oss, en sång som han skrev till sitt barn. En sång om att han ångrar att han inte tog tillvara på tiden mer, att vara tillsammans med sin son, och han uppmuntrar honom att ta för sig, se världen osv osv och jag blev så himla gråtmild. För den texten är väldigt bra och sann. Så till min fina dotter O: "Ta plats min vän, världen är din, nu finns det inga men. Sätt den i spinn. Snurra den du, hej, våga vinn. Det är det nu, det är bara nu. Världen är din."
Jag älskar dig.