Börja om från början

Hej hej, min unghäst. Han fick tokspel med mig inne på volten för ett tag sedan. Jag ramlade inta av, tack och lov. Jag bokade tid på klinik för kände att "nä, det är ngt som inte stämmer". Resan till kliniken var en mardrömsresa, jag reser aldrig med honom i transport igen. Han slet sig och hoppade över bommen. Hur vi fick ut honom? Ingen aning. Fick gå med honom de sista 3 kilometrarna men då var han hur lugn som helst. Och på kliniken när med alla folk runtomkring och hästar och de tryckte och klämde på honom var han cool. Skum häst. Totalt sett var resan en fruktansvärd upplevelse. Han markerar på alla fyra. Röntgen visar ingenting. Veterinären har ett supersvårt jobb, hur skall han kunna veta var det gör ont eller vad det är för fel på hästen? Gissar på ledproblem. Kortison sprutor i alla fyra; bak i knälederna, fram i hovlederna. Pleggade hästen och jag fick ringa och be hustomtarna på gården att komma med hästbussen. Nu skall jag sälja hästtransporten, kommer inte att tvinga in en häst i en sådan igen. I alla fall inte min unghäst. Veterinären ordinerade promenader 30-1h varje dag. Återbesök i torsdags, ångest och nervös hela veckan. Fick avboka då hästar på gården hade fått feber. Vilken antiklimax! Så nu måste jag boka nytt datum och göra om allt igen. Det som är jobbigt är att jag mår dåligt över att inte veta vad det är för fel på honom. Att det är dyrt, så jäkla dyrt att ha en häst som jag inte kan göra något med, bara gå ut och gå med. Att inte kunna lita på honom; när drar han igen? Jag vill nämligen inte skada mig själv, vill inte åka av, vill inte, vill inte. Men jag sitter fast i en rävsax, jag kan inte sälja en häst som inte är ridbar. Skall jag ge bort honom? Till vem? Kommer han då att bli en vandringspokal som går från hem till hem? Det vill man inte. För jag har ju fattat tycke för honom. Gillar honom jättemycket fast han är som han är. Hjälp - vad gör man.....

När livet är svårt.

Mina bästa vänner har det svårt. Väldigt, väldigt svårt. Har haft det svårt i flera år. Och det handlar inte om deras relation utan om relationen till någon väldigt nära. Denna person har de gett chanser om och om igen. Men nu tror jag att de inte kan ge fler chanser och jag tror att de måste försöka släppa taget. Och personen ifråga måste försöka förstå att det inte finns fler chanser, att detta är det sista lilla stråt att greppa. Ett litet strå att rädda sig själv. Det måste vara oerhört svårt att ha en fasad utåt när man egentligen är trasig och bara vill skrika ut sin ångest, rädsla, oro och sorg. Som förälder måste det vara fruktansvärt att se hur ens barn förstör sitt liv och sig själv. Som förälder måste det vara fruktansvärt att bli tvungen att säga nej-du är inte välkommen längre. Som förälder måste det vara fruktansvärt att inte veta hur det kommer att gå; vad kommer att hända. Den oron måste tära något oerhört. Dessa två personer har kämpat i hela sitt liv; med arbeten, bostäder etc etc. De har byggt upp sitt liv utan stora pengar eller ärvda pengar men med mycket kämparglöd och driv. Och har kommit långt! De är personer jag beundrar något oerhört och de är vänner med enorma hjärtan och otroligt generositet. Och de bär på en hemlighet som ingen vet om. Jo jag. Och jag vill försöka hjälpa så mycket jag kan. Jag lyssnar, och det enda jag kan göra är just det. Lyssna.