Aviccii

Det som hände Aviccii har verkligen berört mig (och många många andra mäniskor). Jag kan inte riktigt släppa det, detta oerhört tragisk som hänt. 
Hur kan det gå så långt? Fanns det inte någon i hans ovgivning som kunde ha "räddat" denna unga människa? Var var hans föräldrar, vänner. Var det ingen som såg...?
 
Det sorgliga är att det finns så många "out there" som är konstnärssjälar som han var, skapande unga människor med en perfektionistisk ådra och dessutom en ödmjukhet som gör att man inte kan säga nej. Det finns säkert också många som inte är konstnärssjälar, skapande unga men som har en stressad/pressad vardag, saker och ting som skall uppnås, deadlines. Själar som ändå är ömtåliga. Och de har en sak gemensamt - de mår innerst inne jättedåligt. Psykisk ohälsa kallas det för. Eller Depression. Eller Panikångest. 
 
I det samhälle vi lever idag kan jag se och förstå vad som händer. Och om man då kanske är extra känslig eller bara "springer" för fort brakar man ihop förr eller senare. Kroppen säger ifrån. Och det måste vara fruktansvärt. Fruktansvärt att inte orka gå ur sängen på morgonen. Att inte orka ta sig till skolan, jobbet eller till stallet som tidigare var det bästa man visste. Fruktansvärt att inte vilja träffa kompisar och vänner eller att inte ens kunna gå ut. Fruktansvärt att känna hur paniken och trycket över bröstet och ångesten växa. Så fruktansvärt att må så dåligt att man inte vill leva längre.
 
Det är sorgligt att det är såhär och säkert mer vanligt än man vet om. Det som känns jobbigt med Aviccii är att det finns så många frågor som man aldrig kommer att få svar på. Men det kanske är likadant för hans föräldrar och syskon. De kanske inte förstod hur jäkla allvarligt det var? Det känns jobbigt, och jag kände honom inte ens. Men hans musik och texter var fantastiska och lyssnar man på lyriken kan man förstå vilken tänkare han var.
 
Jag är tacksam för varje dag som min familj, vänner och jag mår bra. Och jag är ödmjuk inför detta.
 
 

Fruktansvärt sorgligt.

Fick ett samtal imorse från en av våra leverantörer på jobbet. Hon kunde knappt prata, grät och grät. Fick fram att hon behövde skjuta upp ett arbete hon skall göra för oss då det skett en tragedi i hennes familj.
Tragedin var att hennes son dog i fredags. Rånmördad.
Man får en absolut chock när man får höra något så fruktansvärt som detta. Så många känslor som rusar genom kroppen på en och samma gång. Att försöka trösta en person eller familj som måste genomlida något liknande - tja, jag vet inte. 
Jag grät. Grät för hennes skull, för att det måste göra så vansinnigt ont att förlora sitt barn på ett sådant sätt - ett vansinnesdåd. Personer, galningar, desperata idioter som förstör ens liv for life. För vad? Hur kan man släcka en annan persons liv för att försöka stjäla något? 
Jag gråter fortfarande inombords när jag spelar upp samtalet i mitt huvud och skänker en och åter hundra flera tankar i tacksamhet att jag hittills förskonats från allt hemskt som skulle kunna ske min familj och mina vänner. Jag gråter för mamman och pappan och systern som förlorat sin son och broder.
Det finns inga ord för denna tragedi.
Han blev 27 år.
❤️
(null)




Lite låg

Idag känner jag mig låg. Två inte så gulliga mail. Och så tabbade jag mig med min dotter så hon blev ledsen och arg. Och det tog nog hårdast. Jag är ganska disträ. Lägger ner mycket krut på jobbet. Där går det bra. Men det som är viktigast, det tappar jag ibland. Glömmer och kanske lovar och sedan inte orkar fullfölja saker och ting. Inte klokt egentligen - det gör jag mot mina närmaste men det skulle aldrig ske på jobbet. Säkert för att jag vill vara duktig och bra inför andra och i deras ögon. Och på hemmaplan är jag den jag är. Men när det blir sådär emellanåt så blir jag beklämd och ledsen. Känner att jag lägger för mycket tid på jobbet och inte på mina barn. Försöker vara en bra och tillgänglig och närvarande mamma men "haltar" en hel del. Och det där med att man säger att man skall skärpa sig - tja, det funkar en stund. och sedan är man inne i samma gamla vanor igen. Knäppt för barnen har man liksom endast till "låns". Jag kan ångra att jag inte har varit hemma mer med tjejerna, att jobbet har gått i första hand många gånger. Det är INTE kul när jag tänker tillbaks. Jag hoppas att detta är något som jag själv tycker och att dom inte tycker så också, för det vore förfärligt.
Kan jag ändra på något? Ja, jag kan försöka gå hem i tid från jobbet. Som idag tex. jag gick strax efter kl fyra. Jag kan försöka göra läxan med F. Jag kan försöka lyssna. Jag kan. Och vill.