Jag har en plan.

Jag lyssnar mycket på olika poddar, vissa är superduperbra, andra mindre bra, såklart.
En del pratar om mål. Det är inte direkt något jag har haft i mitt liv. Det har liksom bara "skett" saker och ting. Jag hade ett mål tidigare och det var att jag, när jag fyllde 40, skulle köpa en häst. Och det gjorde jag. Men jag har aldrig riktigt haft planer med honom. Efter det tråkiga med unghästen, som jag för övrigt fortfarande grunnar över, så har en plan börjat ta form i mitt huvud. En plan som sträcker sig under två år. Och det är roligt att sätta delmål vilket det nu kommer att bli. 
Om två år fyller jag 50. Då, i bästa fall, kan jag rida aktivt, ta lektioner och kurser, och kanske tom tävla, i ytterligare 10 år. Om jag har hälsan. Vilket är skitviktigt. 
Så då har jag funderat som såhär. Jag skall hitta ett nytt hem till "gammel" hästen. Ett mammabarn hem. Som vill ut och gå i skogen, pyssla om och ta det lugnt. Kanske lite lektioner och tävlingar. Men som vill ha en stabil, snäll och pålitlig häst. Det är ytterst viktigt. Då kan jag kanske skaffa den där "rackabajsarhästen" som jag hade trott att unghästen skulle bli (vilket jag fortfarande tror att han skulle kunnat, om han inte hade haft så mycket konstigt för sig).
Fram till dess - det blir träning av min fina häst. Han och jag skall leverera och ha kul. Och jag skall pyssla om honom. På något sätt har vi fått ytterligare en chans, han och jag. Och det pga det som hänt lillhästen. Som jag, för övrigt hoppas äter blåbär och har det bra.
 
 

Vad?

Jag vet inte riktigt vad det är som händer. Det är något som inte stämmer. Fem veckors semester, 1,5 veckas arbete. Jag är HELT slut. 
Känner mig inte delaktig, orkar inte engagera mig, tappar minnet till och från. Är stingslig och så fruktansvärt trött. Nära till huvudvärk, ser sliten ut. Har åldrats den här sommaren. Kanske faktiskt började för ett år sedan. Har svårt att hämta mig på något sätt. 
Jag förstår att det har tärt på mig under en längre period och antiklimax var på semestern. Ångesten över det beslut som jag var tvungen att ta. Pendlade mellan hopp och förtvivlan. Och dök ner i en otrolig sorgsenhet.
Nu behöver jag lugn och ro ett tag, behöver bli stark igen. Men jag har för andra gången i mitt liv svårt att veta hur jag skall göra. Vill inte ha läkarhjälp för jag vill inte bli sjukskriven. Men den där känslan av att liksom vara på gränsen till att "falla" ihop. Det blir ju att kämpa vidare för att inte hamna där. Och det blir också tungt. Att hela tiden hålla mig ovanför ytan. Pigg, glad och alert på jobbet - men har egentligen svårt att hänga med. För högt tempo, och har haft i flera år. Börjar bli läskigt.
 

Himlen

Denna väntan har varit något av det jobbigaste jag varit med om.
Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, känslan av att göra fel, göra rätt. Vem är jag att bestämma att skicka min älskade häst till himlen.
Men. Jag har bollat och pratat och ältat och gråtit med de få personer som vet att jag tog detta beslut. Men min förtvivlan har inte varit mindre eller minskat för det. För väntan på denna dag har varit för jäklig.
Imorse vaknade jag och kände mig lugn. Höll mig sysselsatt hela morgonen och förmiddagen. När det närmade sig klockslaget åkte jag hem och åt lunch med min dotter. Sedan lade jag mig och vilade en kvart.
Fick ett sms 12.50 "Nu är det gjort gick bra. Lungt å fint han ana ingenting."
Jag bröt ihop. Grät och grät och grät.
Nu när jag har fått smälta allt en smula så vet jag när det skedde. Det var när vi satt och åt lunch och jag kände hur nackhåren reste sig på mig. Där och då reflekterade jag inte över det men i efterhand så kände jag.
Och nu inväntar jag något slags lugn och lättnad. Och känslan av att "Tina, du försökte allt, ni kämpade det bästa ni kunde och du gav det lång tid. Du försökte verkligen."
Jag hoppas att den känslan infinner sig för jag mår sjukt dåligt just nu.
Nidur - lek. Ät blåbär. Ha det bäst. Love u💕💕
(null)