Mina vänner

...är så underbart fantastiska. Dessa starka, vackra, roliga, snälla, underbara människor. Med enormt stora hjärtan. Jag bara älskar dom allihop!
Det är såna människor som jag litar på i vått och torrt och som jag vet skulle ställa upp på mig och min familj, vad det än gällde. Jag finner inte ord. Endast superlativ. En del av dem har jag känt i över 20 år. Andra har tillkommit på senare tid. Men alla är lika goa och mysiga. Vi har gått igenom mycket och många olika händelser var och en men också tillsammans. Ibland hörs vi inte på ett tag men sedan är det som att man tar vid, som om det var igår man hördes eller sågs. Det är magiskt. Tack mina kära vänner för att ni är dom ni är och att jag får vara en del i era liv <3

Genombrott

 
Tror kanske att det skett ett genombrott. Min unghäst, som jag har tvivlat på och mig själv, som jag definitivt tvivlat på när det gäller unghäst, vi har hittat ngn slags tillit till varandra. Och idag fick jag beröm av två olika personer som tyckte att han såg fin ut. Vilken lycka. Någonstans har jag ändå trott på honom för jag tycker han är så speciell, och dessutom vacker. Så jag har kämpat på. Och gråtit. Men jag tror på honom och mer och mer på mig själv, så nu ska vi fortsätta att jobba. Vi tar det lugnt och sakta. Ingen stress. Klara av en uppgift ordentligt innan nästa. Träna träna. Fan vad jag är envis...

Söndag...

Tidigare har jag haft ångest på söndagar. Tror det har haft att göra med att jag vet att imorgon måndag börjar "allvaret" igen. Det stooora allvaret med att gå till jobbet. Köra barn till skolan, hålla koll på läxor, träningar och annat. Men ångesten var till största delen att jag var tvungen att gå till jobbet, ett jobb där det var några stycken som inte var särskilt trevliga, som jag var tvungen att jobba med. Det var speciellt min "chef". Kvinna, några år äldre. Konstigt det där att hon blev min "chef". Vi satt på samma linje i organisationen och i samma ledningsgrupp. Men jag skulle rapportera till henne. Hon rapporterade till VD. Konstigt. Min HR kollega rapporterade till samma kvinna. Och hon var väldigt ombytlig i humöret. Du hade inte en aning om vilken av personerna du skulle möte. Hon som pratade bebisspråk och gullade med dig eller hon som var iskall och bara stirrade. Fy sjutton. Jag är inte kvar på den arbetsplatsen, är sedan två år på ett annat ställa, med snälla människor, med roliga människor, med uppskattande människor. Så - jag har inte söndagsångest längre vilket är underbart!