Vemodig

Igår kväll åkte min fina man och jag till affären och köpte god mat, vi dukade, tände ljus, hade härlig musik på, öppnade gott vin. Den äldre dottern var på middag hos en kompis och den yngre dottern sov över hos kusinerna. Det är inte ovanligt att vi två föräldrar äter middag själva men igår kom helt plötsligt en känsla över mig som var helt och totalt vemod. Jag fick en klump i halsen och började nästan gråta, var tvungen att titta ner i bordet så att inte mannen skulle tro att jag är helt knäpp...... (inte för att känslor är fel att visa - tvärtom - utan mer för att det bara händer hej hopp..). Det som kom över mig var när vi pratade om 2018, semestrar och om äldsta dottern skulle eller skulle inte, följa med. För hon fyller 18 år och det är inte självklart att hon vill följa med oss längre eller vill vara med oss längre. För hon håller på att skapa sitt eget liv och framtid nu. Kanske skall ut och resa och se världen och vara borta från oss under längre perioder. Och det kändes så jättekonstigt och vemodigt. Min lilla flicka, som nu är en stor flicka. Att tänka på är att ta tillvara varje sekund man får med sina barn. För rätt vad det är så är de stora, klipper vingarna och flyger ut från boet. Och det gör ont. Samtidigt som det är naturligt och självklart - såklart. Men ändå.

Ny dag, ny fundering

Hm. Det här med att man känner att tiden springer iväg och man bara blir äldre och äldre. Hur känns det? Inte så jättebra kan jag tycka. Har varit ledig några dagar nu och har verkligen haft mysigt. Men. Jag tycker liksom inte att jag hinner göra det jag vill på ledigheten, för det är så mycket jag vill. Jag skulle inte ha några som helst problem att fylla mina dagar om jag inte hade något jobb eller om jag var pensionär. Min goda väninna som jag har jobbat med på ett av de stora flygbolagen, hon är pensionär i förtid. Och hon säger att hon inte har något problem alls med att fylla dagarna. Det hon har problem med är att hon har varit hemmafru till 4 barn och inte har någon pension att tala om . Och det är något annat jag skulle kunna prata om som en fundering. Inte klokt det där. Men hursomhelst. Tiden är det enda som är gratis och det som vi har minst av. Och det är bara jag själv som kan rå om min egen tid. Så - det kanske är en skärpning som behöver göras. Eller bättre planering? I don´t know. Men lätt är det inte direkt...

Funderingar

Jag har jättemånga funderingar. En är varför jag inte umgicks med min mormor mer än vad jag gjorde. Hon bodde i min gamla hemstad och jag var där så ofta jag kunde. Jag pratade med henne i telefon och skrev brev. Detta var under en period när jag var borta från Sverige mycket. Sedan en period när jag separerade från min nuvarande Mr It. Då "umgicks" jag med en annan, som bodde i en stad som låg närmare min mormor. Och kunde vara med henne lite mer. Det jag har funderat på mycket är varför vi inte kunde fått henne att flytta till Stockholm, närmare oss. Men det är likadant med min 85 åriga svärmor. Hon bor i samma stad, söder om stan - vi bor norr om stan. Hon bor i ett stort hus med trädgård. Vi har frågat om hon inte vill sälja och flytta närmare oss. Men det vill hon ABSOLUT inte. Det är så bra som det är. Vi träffar inte henne mer ofta än vad jag träffade min mormor. Och en dag var min mysiga mormo bara borta. Hjärtinfarkt. Pang bom. Det tog lång tid innan jag slutade att lyfta telefonen för att ringa henne, och lång tid innan jag raderade telnumret. Det tog lång tid att förstå att hon inte fanns längre, att hon inte skulle komma tillbaks. Och jag saknar henne fortfarande som fan.