Imorgon bär det av...

…de omutbaras resa dvs den kontorsresa som halva ledningsgruppen har varit med och planerat. Resten av ledningsgruppen? Nä - vi fick inte vara med. För det kunde bli svårt att hålla destinationen etc hemlig då. Jag undrar i mitt stilla sinne hur man tänker….. Antingen är man väl ett team, en ledningsgrupp? Nä, inte vi. Inte där jag jobbar idag. Jag vet ärligt inte vad jag tycker om denna resa. Egentligen borde jag nog ha tagit ställning och sagt att jag inte följer med - och varför skall jag följa med egentligen, jag har ju sagt upp mig och skall sluta…. MEN - jag är för nyfiken för att stanna hemma. Jag vill se vad de har hittat på, höra vad folk säger. Lite utnyttja -god mat och sånt. Och så vill jag göra avstamp i och med denna resa. Ha kul med min grupp. Så jag åker med! Vi får se vart det bär hän…..De omutbara - jisses…
<3

Idag är jag glad...

….Och vilken härlig känsla! Det känns bra helt enkelt och det har det inte gjort på ett tag. Pållarna är i en liten flock och det gick bra med insläppet. Det flyter på, på jobbet. Och jag får cred. Det är sol ute. Min familj mår bra och tjejerna är så jäkla duktiga. Det är sommar. Snart iallafall. Jag får 6 veckors ledighet. Jag har tipsat två fantastiska vänner till tjänster till mitt nästa jobb. Och tänk att få jobba med dom! Jag är glad och förnöjsam helt enkelt. JIPPIIIIII!
<3

Gränsen är nådd...

…jag är jättebesviken. Att behandla människor olika, att ha dolda agendor, att inte engagera samtliga i en grupp utan endast några stycken och de andra står utanför. Hela tiden. I ledande position. Jag kan inte förstå att man kan tycka att saker och ting görs på ett kollegialt sätt. Sen blir jag besviken på mig själv. Varför säger jag inte som jag tycker? Varför tar jag inte upp saker som jag tycker är fel? Varför är jag en sån jäkla mes med vad jag tycker? Jag har ju åsikter och de är sunda. Men - det där med att vara omtyckt - det är viktigt och det är jag. Det vet jag. Jag har fått så mycket ros av "de mina". Men är det viktigt att vara omtyckt av alla? Inger det respekt? Vad hade hänt om jag hade varit ärlig från början med de i ledande position…? Hade man lyssnat och sett mig som en person som var jobbig eller hade man tagit till sig något? Det kommer jag aldrig att få veta. Just nu är jag besviken och ledsen. Jag har jobbat fruktansvärt hårt och mycket för att få saker och ting att fungera och flyta på. Och för att få förtroende. Och trots att jag har fått erkännande från personerna i ledande position (de har höjt mig till skyarna) så har jag ändå inte varit inkluderad i den "innersta kretsen". De omutbaras krets. 3 pers av 6. I en ledningsgrupp. Märkligt.
Ps. jag önskar att jag vore lika stark som min man…<3