Lyckan är...

…TOTAL! Jag har suttit och skrittat på min unghäst! Som var som ett nervvrak för nästan exakt ett år sedan. Som inte gick att klappa, inte gick att promenera med, som inte gick att springa bredvid, som inte gick att lyfta handen högt bredvid. Som inte, som inte som inte…. Och idag hade jag lektion med den bästa F som efter 10min sa - han kan du sitta upp på, inga problem. Jag började nästan gråta. Vilken känsla. Sakta men säkert - det är modellen för oss. Och det kommer att bli toppenbästhäst. Helt klart värt att fira - med ett glas bubbelskumpa <3

Nu snart..

…så skall min kära kollega släppa bomben. Och det skall bli såååå spännande på vad arbetsgivaren kommer att säga. Min kollega är tuff och jag är så stolt över henne. Och det är på tiden. Och det har tagit ett år att ta steget, bestämma sig. För hon behöver hitta tillbaks till sitt tidigare jag och bli glad igen och må bra. Ja jisses. Att man låter det gå så långt att man nästan deppar ihop. Men det finns många därför. Vågar jag, vad skall andra säga, hur skall jag klara mig, är jag stark nog osv osv. Och det är hon. Och jag med:-) <3

Äntligen..

…har jag köpt mina Marenas… Vad är det kanske någon undrar. Jo, det är ett par sandaler i glittrigaste guld. De är jättefina! Och faktiskt fantastiskt sköna då de har en mjuk och go sula. Idag har jag unnat mig det. För jag gick ifrån jobbet med en besk smak i munnen. Har funderat över situationen jag befann mig i och kom fram till att jag faktiskt inte fick någon direkt kritik, inte hela tiden, utan blev bara ifrågasatt. Vilket inte är så farligt - jag börjar bli luttrad. Det som är svårt är att alltid ha svar på tal. Och jag är inte så rapp i käften eller så blixtsnabb i huvudet. Vill tänka till innan jag tycker, oftast. Men där jag jobbar är speciella människor. De är väldigt "lärda". På det de har läst i flera år. Men resten då? Livserfarenhet av att jobba på olika ställen med olika slags människor. Det kommer de aldrig att få. För de är så special nischade. Det jag gjorde bra idag var att jag gick hem direkt efter detta möte, med som sagt, en besk eftersmak i munnen och inte alltför munter. Men - jag hämtade min dotter och följde med henne på simstafett med klasslaget och det var så roligt och jag skrattade så tårarna rann! Och så var jag otroligt stolt! Dottern simmade sista sträckan, 25m, av 6 st i laget och hon crawlade alla 25 metrarna. Inte visste jag att hon kunde crawla, hm… Och snabbt gick det. De vann! Vilken lycka. Efteråt sa hon att hon hade fått flera kallsupar men hon fortsatte ändå. Snacka om vinnarskalle. Jag skall ta efter henne - envisheten. Och så lättade jag mitt hjärta för min kloka man och köpte mig mina Marenas. Så nu är jag ok igen haha! Godnatt och sov sött <3