Sommar och funderingar

Oh my god. Vilken sommar vi har haft och har. Nu är klockan fyra på eftermiddagen och det är 31 grader varmt. Jag sitter på vår altan under markisen och det är smällhett. Gräsmattan är gul. Undrar om den någonsin kommer att hämta sig. Jag har haft semester sedan i måndags och har väl börjat landa. 4 veckor kvar. Vi hade stor fest för 18 och 12 åringarna i lördags och det tog några dagar att hämta sig från allt förfix och efterfix. Men det blev sååå lyckat! Stora dottern blev överraskad av sina kompisar, på festen, och hon blev såå glad. Och sedan var det bubbel och dans till klockan 01. Då kändes det som att luften gick ur dem och de började så sakteliga att gå hem. Eller vingla kanske:) Men det är ett härligt gäng och jag hoppas att de kan hålla kontakten. Våra vänner och familj var också på plats, nästan alla, förutom Italianos och Å och M. Dom saknade vi  jättemycket! Det är få personer som kan få mig att skratta så att jag kiknar och det är fröken Å. Och fröken C. Fröken C var jag ute och åt i stan med, i fredags. Vi var hemma halv tre. Och jäklar vad roligt jag hade! Det var länge sedan och det är sååå skönt och härligt att få skratta sådär. Man är med på varandras skämt och kan driva lite med varandra, på ett fint sätt. Men så blir det väl med åldern (och då är vi inte så gamla precis), att man känner sina egna fel och brister och kan låta andra och en själv också för den delen, att driva om dom, med en. Det är härligt. Allt behöver inte vara så seriöst hela tiden.
Det som har blivit seriöst för min del tyvärr, det är den lille toton, 7 åringen som är på uppfostringsanstalt. Han har blivit riden i 1 månad av en professionell ryttare men det har inte blivit så mycket bättre. Han är och ser och eller hör "spöken". Han är vacker, har en vacker färg, alldeles silkeslen och glansig i pälsen, har fin utstrålning men får för sig saker. Det är ett kraftpaket då han är stor och i orätta händer kan han bli farlig. Som han blev hos oss. Jag borde redan förra augusti ha satt ner foten och gjort mig av med honom. När han kastade av O så illa att hon får i backen och skrapade upp hela höften. Och fick sy flera stygn i ett djupt jack. VILKEN OFANTLIG TUR hon hade! Redan då borde jag ha sagt stopp och belägg. 
Men det har nästan blivit ett mantra att jag skall "vända" honom och att jag kan "fixa" honom. Ungefär som en som blir misshandlad och tror att hen kan bota den som slår. Kanske en konstig jämförelse men jag kan tänka mig att det är samma känsla. 
Nu har jag två alternativ. Alternativ ett är att försöka sälja till ngn rutinerad ryttare (för det kan inte vara en nybörjare) som inte direkt vill ha en häst som har ngn speciell gång, inte vill tävla på hög nivå, som har tid och energi. Helst ngn som bor på en gård. Som ser N som ett projekt över tid. Så att N kan få gå med andra hästar också och ha det bra. Alternativ två är tyvärr att N får åka till hästhimlen. Han kan vara farlig i "fel" händer. Han kan själv fara illa i "fel" händer. Han kan bli en pokal, som flyttar från ställe till ställe och det fungerar inte med den hästen och det psyket.
Islänningen dvs pappa till han som har ridit N på gården där han står nu, sa att N har ngn slags bokstavskombination. Och att en rutinerad ryttare krävs. Tant B, där N växte upp i hingstflock har sagt att under sina 25 år med hästar, och unga hästar aldrig har stött på någon mer komplicerad häst än N. 
Så. 
Jag har kommit fram till att det inte är en häst för mig eller O. Vi håller precis på att hämta oss från allt tokigt han hittat på med oss. För det är INTE roligt att hamna i sken och åka av i skogen. Och slå sig. 
Och.
Hur hemskt det än låter så har han knäckt mig ekonomiskt. Och nu känner jag att jag vill ta tillbaka min ekonomi och spara lite. Och kanske kunna köpa den där väskan jag sedan länge har velat ha. Spara till den. Och kunna spara till semestrar. Så att min fantastiska man slipper betala allt hela tiden.
Och.
Jag kan bli lite gladare igen. När allt det här fruktansvärt jobbiga är över, med det beslut jag måste ta, så kan jag sluta fundera så mycket och komma tillbaka till nuet igen. Jag har en annan fin toto som jag återigen kan koncentrera mig på och han får min fulla attention igen. Jag har satt mål för honom och mig och det känns faktiskt riktigt roligt och spännande.Det var närmare 6 år av oro och jag har lärt mig en hel del på vägen. Drömmen om ett föl som skulle växa upp med mig med allt vad det innebär, blev en annan slags dröm. N - du har gett mig mycket, som den lilla problemhäst du varit. Jag kommer alltid att ha dig i mitt hjärta. Men det räcker med oron nu. Nu är det dags för nästa bestul och steg i livet. För oss båda.
 

Kommentera här: