Aviccii

Det som hände Aviccii har verkligen berört mig (och många många andra mäniskor). Jag kan inte riktigt släppa det, detta oerhört tragisk som hänt. 
Hur kan det gå så långt? Fanns det inte någon i hans ovgivning som kunde ha "räddat" denna unga människa? Var var hans föräldrar, vänner. Var det ingen som såg...?
 
Det sorgliga är att det finns så många "out there" som är konstnärssjälar som han var, skapande unga människor med en perfektionistisk ådra och dessutom en ödmjukhet som gör att man inte kan säga nej. Det finns säkert också många som inte är konstnärssjälar, skapande unga men som har en stressad/pressad vardag, saker och ting som skall uppnås, deadlines. Själar som ändå är ömtåliga. Och de har en sak gemensamt - de mår innerst inne jättedåligt. Psykisk ohälsa kallas det för. Eller Depression. Eller Panikångest. 
 
I det samhälle vi lever idag kan jag se och förstå vad som händer. Och om man då kanske är extra känslig eller bara "springer" för fort brakar man ihop förr eller senare. Kroppen säger ifrån. Och det måste vara fruktansvärt. Fruktansvärt att inte orka gå ur sängen på morgonen. Att inte orka ta sig till skolan, jobbet eller till stallet som tidigare var det bästa man visste. Fruktansvärt att inte vilja träffa kompisar och vänner eller att inte ens kunna gå ut. Fruktansvärt att känna hur paniken och trycket över bröstet och ångesten växa. Så fruktansvärt att må så dåligt att man inte vill leva längre.
 
Det är sorgligt att det är såhär och säkert mer vanligt än man vet om. Det som känns jobbigt med Aviccii är att det finns så många frågor som man aldrig kommer att få svar på. Men det kanske är likadant för hans föräldrar och syskon. De kanske inte förstod hur jäkla allvarligt det var? Det känns jobbigt, och jag kände honom inte ens. Men hans musik och texter var fantastiska och lyssnar man på lyriken kan man förstå vilken tänkare han var.
 
Jag är tacksam för varje dag som min familj, vänner och jag mår bra. Och jag är ödmjuk inför detta.
 
 

Kommentera här: