Mina bästa vänner har det svårt. Väldigt, väldigt svårt. Har haft det svårt i flera år. Och det handlar inte om deras relation utan om relationen till någon väldigt nära. Denna person har de gett chanser om och om igen. Men nu tror jag att de inte kan ge fler chanser och jag tror att de måste försöka släppa taget. Och personen ifråga måste försöka förstå att det inte finns fler chanser, att detta är det sista lilla stråt att greppa. Ett litet strå att rädda sig själv. Det måste vara oerhört svårt att ha en fasad utåt när man egentligen är trasig och bara vill skrika ut sin ångest, rädsla, oro och sorg. Som förälder måste det vara fruktansvärt att se hur ens barn förstör sitt liv och sig själv. Som förälder måste det vara fruktansvärt att bli tvungen att säga nej-du är inte välkommen längre. Som förälder måste det vara fruktansvärt att inte veta hur det kommer att gå; vad kommer att hända. Den oron måste tära något oerhört.
Dessa två personer har kämpat i hela sitt liv; med arbeten, bostäder etc etc. De har byggt upp sitt liv utan stora pengar eller ärvda pengar men med mycket kämparglöd och driv. Och har kommit långt! De är personer jag beundrar något oerhört och de är vänner med enorma hjärtan och otroligt generositet. Och de bär på en hemlighet som ingen vet om. Jo jag. Och jag vill försöka hjälpa så mycket jag kan. Jag lyssnar, och det enda jag kan göra är just det. Lyssna.
