Tror kanske att det skett ett genombrott. Min unghäst, som jag har tvivlat på och mig själv, som jag definitivt tvivlat på när det gäller unghäst, vi har hittat ngn slags tillit till varandra. Och idag fick jag beröm av två olika personer som tyckte att han såg fin ut. Vilken lycka. Någonstans har jag ändå trott på honom för jag tycker han är så speciell, och dessutom vacker. Så jag har kämpat på. Och gråtit. Men jag tror på honom och mer och mer på mig själv, så nu ska vi fortsätta att jobba. Vi tar det lugnt och sakta. Ingen stress. Klara av en uppgift ordentligt innan nästa. Träna träna. Fan vad jag är envis...
