Vemodig

Igår kväll åkte min fina man och jag till affären och köpte god mat, vi dukade, tände ljus, hade härlig musik på, öppnade gott vin. Den äldre dottern var på middag hos en kompis och den yngre dottern sov över hos kusinerna. Det är inte ovanligt att vi två föräldrar äter middag själva men igår kom helt plötsligt en känsla över mig som var helt och totalt vemod. Jag fick en klump i halsen och började nästan gråta, var tvungen att titta ner i bordet så att inte mannen skulle tro att jag är helt knäpp...... (inte för att känslor är fel att visa - tvärtom - utan mer för att det bara händer hej hopp..). Det som kom över mig var när vi pratade om 2018, semestrar och om äldsta dottern skulle eller skulle inte, följa med. För hon fyller 18 år och det är inte självklart att hon vill följa med oss längre eller vill vara med oss längre. För hon håller på att skapa sitt eget liv och framtid nu. Kanske skall ut och resa och se världen och vara borta från oss under längre perioder. Och det kändes så jättekonstigt och vemodigt. Min lilla flicka, som nu är en stor flicka. Att tänka på är att ta tillvara varje sekund man får med sina barn. För rätt vad det är så är de stora, klipper vingarna och flyger ut från boet. Och det gör ont. Samtidigt som det är naturligt och självklart - såklart. Men ändå.

Kommentera här: